De sista veckorna före denna seriepremiär, hade vi på träningarna fokuserat på att trigga tävlingsnerven genom hög intensitet och mycket smålagsspel och poängtera att det ska vara lika roligt att försvara vårt mål, som att anfalla. Killarna antog denna utmaning och uppvisade hög intensitet, som lovande gott.

Även uppvärmningen och matchinledningen gick i samma spår. Men rasade lagmoralen helt efter att vi agerat lite taffligt vid två situationer med någon minuts mellanrum och vi hade försatt oss i en uppförsbacke igen. Det hjälpte inte att Malte reducerade ganska snart därefter. 

Benen såg generellt sega ut, passningsfötterna hade svajig precision och tyvärr såg vi inte helt påkopplade ut heller. 

I rättvisans namn ska sägas att Torn hade en del spelare, som var riktigt skickliga, men vi gjorde inte matchen så svår för dem, så de fick glänsa lite i onödan.

Den uppförsbacke vi försatte oss i målmässigt ledde också till att vi än en gång hade problem med uppspelen och tyvärr ledde bristande spelbarhet och lite slarv med passningarna till att vi i princip serverade Torn 3-4 mål. 

Vi tror inte på att skälla på spelarna efter en sämre insats. Men vi förde fram att vi framförde att det kändes som att de flesta spelarna flydde från sitt eget ansvar - det var mycket fokus på "om vi hade första målet" , om det ena och om det andra, och vi borde ha ett annat spelsystem. Allt detta kan vara sant, men vi bad killarna att vända fokus till sig själv och ställa sig frågan "vad kunde jag ha gjort annorlunda för att vi skulle presterat bättre". Vi bad dem också tänka på de saker de gjorde bra (vilket faktiskt var en del) och ställa sig frågan "hur kan jag göra detta oftare?".

Vi får hoppas att den reflektionen görs innan vårt cupäventyr på sydligare breddgrader, så att vi får se den kämpande lagmaskinen, som vi vande oss vid förra året.